Ida Helmersson

Hatar min förmåga att prata mig själv ur grejer som jag borde göra. Bestämmer mig först för att springa de där fem kilometerna, säger fem minuter senare till mig själv med lite hårdare ton att när klockan slår så mycket ska jag resa mig och ta tag i situationen. Slutar alltid med att jag tar till den hårda tonen och försöker med arga blicken. Men aldrig händer något, istället sitter djävulen på andra axlen och viskar att jag inte alls behöver springa just nu, det kan jag göra imorgon. Inte precis något allvarligt som händer om jag inte gör det (tänkte skriva att ingen dör, men har lite svårt för ordet dör nu för tiden) och alltid, alltid alltid vinner den elaka lilla röda figuren.
Samma sak om jag ska duscha på morgonen eller stiga upp när klockan ringer första gången. Måste besitta någon alldeles speciell talang att kunna prata folk ur saker. Mest mig själv.
Där har ni anledningen till att jag inte tränar fotboll och alltid stressar på mornarna.

Tänk om kunde använda det för att bli något stort.

Förövrigt bra dag, mitt liv är som ett liv för någon som sörjer sen i måndags. Det finns gott om dåliga dagar men sen kommer de där bra dagarna emellan åt. Ska dock gå igenom det här en gång för alla nu, änglen på höger axel ska slå den röde en gång för alla, precis som svensken i oktober ska slå dansken och åka till vm i juni nästa år.
Josefin är min högra hand.

10 juni 2009
peace