Andragradsekvationer
Är det något som gör mig irriterad är det när min matte inte fungerar. När det bara blir fel fel och inte ens i närheten av vad det ska vara. Jag slänger i böcker, skriker på alla som kommer nära och måste alltid gå en runda och avreagera mig. Ikväll hände detta igen och den som tycker pq-formlen är lätt behöver inte skriva här.
Jag vet inte om jag vill erkänna att jag inte kan matte. Jag bryr mig inte om tyska eller historia eller något annat. Men just matte, min hjärna tror den kan allt i matte så det gör att jag inte kan ha fel. Jag vet inte hur man gör.
Det sitter en kvinna på 11.30 bussen varje måndag och onsdag. Hon gråter varje dag, små tysta tårar som rullar ner på kinderna. Hon har lite gråa hårstrån och ser så hjälplös ut. Sen tar hon bussen hem vid tio i 5. Då sitter hon med händerna i knät och tittar ut genom fönstret. Jag har nog inte sett någon som ser så ledsen ut och som inte verkar ha någon som tar hand om henne. Om jag var modigare hade jag pratat med henne, jag brukar dock ta av mig luvan när jag ser henne vid hållplatsen. Så jag inte ser så elak ut. Någon dag ska jag fråga om den söta tanten vill ha en kram och vara lite mänsklig. Stackarn.
Hon har det nog lite värre än mig. Matte är inget mot livet.
Nu ska jag gå en runda i mörkret, snabbt och tyst.
