Tiden läker inga sår och det som inte dödar stärker inte heller.
För ett år sen gick jag i nian. Det måste ha varit en av världens finaste klasser. Så mycket roligt som vi har gjort kommer jag aldrig göra tillsammans med några igen. Vi paddlade kanot, vi hängde utanför entren varje dag efter 14.15, vi gick på fester, vi hade trångt och trevligt i 119, vi genomledde hemska uppgifter, prov och genomgångar tillsammans och så mycket mer. Vi var i Göteborg, på Liseberg, på stan, på vandrahemmet tillsammans. Vi åt avslutningslunch, sjöng och grät tillsammans den där sista dagen. Det är fan det finaste jag varit med om.
Vi försökte intala oss om att det inte var över. Men vi blir aldrig mer klass 9 på gemö. Vi blir aldrig mer en klass. Men minnerna lever kvar en tid till.
ni fina människor, glöm aldrig oss.
Under den sista våren '08 sov Kajsa rätt ofta hos mig på tisdagar efter fotbollsträningen. Det var precis när man började bli solbränd och gå barbent om dagarna. På nätterna låg vi uppe alldeles förlänge och på mornarna snoozade vi så länge det gick innan vi steg upp till fågelkvitter och åt frukost. Det slutade alltid med att vi gick och la oss igen i någon timme och gick upp tio minuter innan bussen gick med orden " hade vi inte haft prov idag hade vi varit hemma". Det var där någonstans som våra kläder började åka mellan våra hem. Tröjor hit och byxor dit. Jag tror fortfarande inte allt har kommit till rätta. Men det gör ingenting, jag vill inte ens att de ska komma 'hem'.
Det är en sån fjantig sak som gör den våren speciell. Att så små saker som de där övernattningarna - jag menar vi sover ju över titt som tätt - kan vara så betydelsefullt är förunderligt. Dock fint.
Det här och en pojk - och jag tror inte känslan kommer tillbaka eller att livet någonsin kommer leka så mycket som den våren jag fyllde 15. Fagra ungdomsliv.
Vi försökte intala oss om att det inte var över. Men vi blir aldrig mer klass 9 på gemö. Vi blir aldrig mer en klass. Men minnerna lever kvar en tid till.
ni fina människor, glöm aldrig oss.
Under den sista våren '08 sov Kajsa rätt ofta hos mig på tisdagar efter fotbollsträningen. Det var precis när man började bli solbränd och gå barbent om dagarna. På nätterna låg vi uppe alldeles förlänge och på mornarna snoozade vi så länge det gick innan vi steg upp till fågelkvitter och åt frukost. Det slutade alltid med att vi gick och la oss igen i någon timme och gick upp tio minuter innan bussen gick med orden " hade vi inte haft prov idag hade vi varit hemma". Det var där någonstans som våra kläder började åka mellan våra hem. Tröjor hit och byxor dit. Jag tror fortfarande inte allt har kommit till rätta. Men det gör ingenting, jag vill inte ens att de ska komma 'hem'.
Det är en sån fjantig sak som gör den våren speciell. Att så små saker som de där övernattningarna - jag menar vi sover ju över titt som tätt - kan vara så betydelsefullt är förunderligt. Dock fint.
Det här och en pojk - och jag tror inte känslan kommer tillbaka eller att livet någonsin kommer leka så mycket som den våren jag fyllde 15. Fagra ungdomsliv.
Kommentarer
Postat av: Anonym
den som inte kommer ihåg och saknar den tiden är bara allmänt konstig !!
<3
Trackback
